Markus Johansson

Har ni någongång kännt att man liksom gillar en person, men vet att det inte kommer funka? isåfall vet ni var jag står just nu. Så sjukt jobbigt allting bara. Visst har det blivit bättre, mycket bättre, men det går långsamt. Är det verkligen så att man kan hitta sin själsfrände? Någon man kan dela hela sitt liv med, jag börjar tveka. Jag tror inte längre på kärlek som förr, jag har blivit rädd för kärleken. Samtidigt som den har gjort att jag haft de bästa stunderna i hela mitt liv har den också skapat de värsta. Jag kan inte prata med dig om det här, det går liksom inte, det har jag förstått. Istället hittar jag låtar som påminner om dig, det får bli min tröst, är jag patetisk?

Min spellista byter musikgengre hela tiden, housemusik: wohoo party, tagga helg, vara med vänner, umgås och kanske för en sekund tänka på någonting annat än dig. Kommer hem, oj jag råkade dricka för mycket. Plötsligt byts det dånande basljudet ut av någonting helt annat. Nej men för i helvete inte den låten, snälla nej. Jag är tillbaka igen, där jag en gång var, eller det kanske bara för tio minuter sedan? Vaknar på morgonen, vänder mig om, kan det vara så att...nej det var bara huvudkudden mot pannan.

Jag kommer aldrig någonsin försöka undvika dig, den jag lärt känna den hoppas jag stannar. 

Jag vet att jag låter fett pessemistisk, men ärlig talat har jag aldrig riktigt fått en bra bild av kärlek förns för ett år sen. Det fick mig liksom att tänka om, men nu vet jag inte. Jag vill samtidigt så sjukt mycket med mitt liv, men det känns som jag står i en hink brinnande betong (oj det va en estetisk liknelse).

Ni vet i filmer så brukar det ju va en ängel och en djävul som står på varsin sida om en person och säger saker. Djävulen säger alltid de impulsiva sakerna och ängeln tänker klokt. För tillfället har jag ingen som står på mina axlar, det känns som att det bara är jag som fattar mina egna beslut, som peppar mig själv, men kommer jag någon vart? jag kanske gör det, men inte märker det själv...jag vet faktiskt inte.