Att härda är styrka?
Många påstår och hävdar att gå igenom svåra saker gör en starkare som person. Visst håller jag med ganska mycket, men blir man verkligen starkare eller blir man bara kallare som människa. Har man blivit sårad så ofta att man intle längre känner sorg skulle jag inte kalla det för styrka, jags kulle nog kalla det för typ knäckt. På senaste tiden har det hänt mycket i mitt liv, både bra och dåliga saker. Jag har varit kär 2 gånger i mitt liv. När jag gick i tvåan och nu. Jag kommer ihåg när jag släppte ner en lapp i hennes låda på fritids med tre alternativ, men fick dock nöja mig med dett nej. Att känna den här känslan av att bli varm i hela kroppen och tänka på en person 24/7 känns helt overkligt.
Som de flesta vet så bröt jag och en vän kontakten med varandra för några månader sedan. Men frågan är hur man skall kunna läka och hur man skall kunna hitta den så kallade "styrkan" efter att ha förlorat någon som var en stor del av ens liv. JAg tror aldrig man blir stark av det, jag kommer definitivt inte bli starkare av detta. Men kanske blir min förmåga att förtränga saker något förbättrad. Samtidigt som jag själv sitter och tänker tillbaka på allt du och jag varit igenom ser jag dig på andra sidan klassrummet, numera som en person man knappt säger hej till och hälst inte kollar på. Men då undrar jag varför vi inte kollar på varandra och ignorerar varandra hela tiden. Kanske är det så att du, precis som jag får en klump i halsen varje gång man råkar mötas med blicken eller passerar varandra i korridoren. Den hemska känsla som bara rusar i kroppen när jag hör din röst är svår att beskriva. Samtidigt som jag blir arg och tänker tillbaka på själva bakgrunden saknar jag dig så jävla mycket.
kanske tänker du som jag eller så tänker du inte alls som jag gör. Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas väl på att du liksom jag istället kan minnas alla de sjukt underbara dagar vi haft tsm. Det svåraste och det absolut sista som jag helt otänkbart kan förtränga är hoppet om att du och jag en dag ska mötas igen.
Som de flesta vet så bröt jag och en vän kontakten med varandra för några månader sedan. Men frågan är hur man skall kunna läka och hur man skall kunna hitta den så kallade "styrkan" efter att ha förlorat någon som var en stor del av ens liv. JAg tror aldrig man blir stark av det, jag kommer definitivt inte bli starkare av detta. Men kanske blir min förmåga att förtränga saker något förbättrad. Samtidigt som jag själv sitter och tänker tillbaka på allt du och jag varit igenom ser jag dig på andra sidan klassrummet, numera som en person man knappt säger hej till och hälst inte kollar på. Men då undrar jag varför vi inte kollar på varandra och ignorerar varandra hela tiden. Kanske är det så att du, precis som jag får en klump i halsen varje gång man råkar mötas med blicken eller passerar varandra i korridoren. Den hemska känsla som bara rusar i kroppen när jag hör din röst är svår att beskriva. Samtidigt som jag blir arg och tänker tillbaka på själva bakgrunden saknar jag dig så jävla mycket.
kanske tänker du som jag eller så tänker du inte alls som jag gör. Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas väl på att du liksom jag istället kan minnas alla de sjukt underbara dagar vi haft tsm. Det svåraste och det absolut sista som jag helt otänkbart kan förtränga är hoppet om att du och jag en dag ska mötas igen.
Kommentarer
Trackback
